Döden......
Ett ord man får en krypande olustkänsla i magen av.
Ett ord man inte vill prata om..
Varför är det så läskigt? Ångestladdat?
Ingen vet ju vad som händer när man dör. Vart hamnar man, hur känns det?
Kan inte tänka tanken på att inte få finnas här på denna jord, att förlora sina närmaste..
Hur kan livet fortsätta som om ingenting hänt? Blir man bortglömd? Saknad?
Maja sa i morse när vi höll på att klä på oss kläderna för att gå till bussen (heltapropå):
( det var ca 1 ,5 år sedan hon dog, min kär mormor)
-" Mamma, vilken tur att gammelmormmor fick dö hemma, så skönt för henne.
Annars hade hon ju fått åka till sjukhuset. Eller hur?! Så skönt att få vara sin sista stund hemma."
Och mormor var ju med, det var ju bra!"
Jaa, så sant. Tänk så skönt att få dö hemma. Och att ha någon med sig , att slippa vara själv...
Det är väl så man önskar att döden kom, om man fick bestämma.
Slippa ligga på sjukhus och lida, slippa vara medom nån läskig olycka och få dö alldeles för fort,
slippa dumma sjukdommar och få plågas och oroas lång tid.
Jag vill leva pigg o kry tills jag blir hundra, sedanska jag dö knall o fall på nån rolig tillställning!
Om jag får bestämma......
Bild från googleJag har ju varit med när gamla människor dött, genom jobbet.
Och det är en otrolig, speciell känsla i rummet efteråt. Ett otroligt lugn och känsla
av frid.
Undrar om det är samma känsla när nån ung går bort eller om det sker en olycka.?!?!
När man är gammal så är det ju liksom naturens gång, det är liksom så det är!
Om man står nära döden så far livets alla bilder igenom en. Jag vet när vi stod där
uppe på terassen i tsunamin när jag kände att nu är det kört...Nu dör vi..
När Maja sa: farväl, nu dör vi..
Först panik känslan, sedan var det faktiskt på nåt konstigt
sätt ett slags lugn som inföll sig, en speciell känsla i kroppen.
Jag minns att jag i sinnet o hjärta tog farväl av alla mina nära o kära.
Hur man liksom konstaterade att ja, nu dör vi...
Men efter ett tag när Maja återigen sa"
:Nä, vet ni, vi har våra änglar med oss, vi kommer klara oss...
Ja, då infann sig lugnet...JA, vi kommer klara oss. Känslan av änglarnas närvaro var stor.
Jag vet att många tycker man är flummig o kass, men jag VET att änglar finns!
Man kan känna änglars närvaro och det GÖR jag, och jag mår bra av det.
Jag mår bra av att veta att de finns där, på nåt sätt...
En sak man aldrig ska glömma och det är att:
"SJÄLAR SÄGER ALDRIG FARVÄL"
Oj, det blev kanske ett långt, svamligt inlägg idag...men det var mina tankar nu på morgonen...
Nu ska jag sätta fart i livet...hoppa in i duschen, väcka o kolla till sonen som fortfarande är hemma,
(och NEJ, det jhar inte växt utnån knorr på honom än...)
Sedan ska jag ta en lunch med älsklingen innan jag drar till jobbet.
Ha det så gott där ute och var rädd om varandra!!
"
"Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till
vill känna att jag lever, för att jag är jag."
Kram till dom som vill ha!
Tack vännen för dina fina uppmuntrande ord och bra tips.
Åh vad jag rös av ditt blogginlägg nu om döden.
Minns då jag var liten att jag kunde ligga och gråta då jag tänkte på döden och att man helt plötsligt inte ska finnas mer, usch vad det var jobbigt, kan fortfarande ibland tänka så.
Kram på dig
Vilket fitn och tänkvärt inlägg, och jag tror som du - änglar finns. Och du som varit med om ett sådant ögonblick som tsunamin vet nog detta på ett alldeles särskilt sätt. Alla som varit i en situation gällande liv/död förstår nog det. Önskar dig en toppenfin dag på stan, njut av lunchen. Kram
Håller med Therese... tänkvärt inlägg! Och visst finns dom, änglarna, åre guider och vägledare, alla har bara inte upptäckt det än!! Vad det gäller smycket så har jag såna stavar också, dock ingen stämpel i form av hjärta, de är hela tiden restnoterade!! Man kan ju välja att skriva ett ord, även på den fjärde sida, kanske något man önskar sina barn... t ex lycka, harmoni, kärliek... kramiz
M
Det var inte alls ett svamligt inlägg, utan ett fint, rörande och tänkvärt inlägg. Jättefint:)
Ett så vackert och rörande inlägg. Underbart! Jag njöt vartenda ord. Du pratar om döden på ett positivt sätt och samtidigt förmedlar du livsgnista och hopp. Tack, jag blev glad inom mig! :)
ordet tsunamin får mig att falla...
ungar kommer ofta med många förnuftiga synpunkter, ser nog mer naturligt o inte så tillkrånglat på såna saker. Vi har haft många såna funderingar i sommar när svärfar gick bort o barnbarnet Moltas snart 3 år tyckte att nu kan han leka med hans morfar (som dog förra sommaren) och vår hund Cassie. Så du var med om tsunamin, heregud hur tog du dig ur den ångesten?! Kram och tack för dina tänkvärda ord
ja, det är stort och tungt det där med döden, vi lever så avskilt den på nåt sätt nu för tiden. Men det är ju sorgligt för de som blir kvar när en ung människa dör!
Det var ett underbart vackert inlägg. I mitt jobb möter jag både gamla och unga som dör. och jag förvånas ibland över en ung människas vackra leende när döden har kommit. Något finns bortom bergen..det tror jag på
Kram och tack för ett fit inlägg
Bibban
kram tillbaka,
Å det här med döden är nog väldigt olika i olika kulturer,
Jag har oxå arbetat med döden i min närhet och suttit med när de har dött å som du säger så känns det väldigt rofyllt,
men jag har ej varit med när någon ung gått bort å jag hoppas jag slipper va med om det,
Döden kan vara väldigt fin om den kommer i rätt skede i livet men fyy så grym den kan va med,
Ett mycket tänktvärt inlägg du skriver idag,
Å vilken fin dikt,
Kram
Fint inlägg!
Jag tror att därför man inte vet vad som händer efter finns rädslan där. Visste man det så kan man ställa in sig på det.
Kramisar
Åh jag fick rysningar i kroppen när jag läste ditt inlägg. Du kan verkligen skriva så bra och levande. Det kom verkligen från ditt hjärta och det var ljuvligt att få läsa. Jag är så glad att Maja kände änglarnas närvaro och att ni kom välbehållna hem till Sverige. Annars hade jag aldrig fått läsa ditt inlägg ikväll. Allt har sin mening och vill man leva så får man leva. Lugnet av döden känner jag igen, var med några gånger då min mormor, morfar och kära svärfar dog. Men det var naturligtvis jobbigast första gången. Jag var bara 17 år och förstod inte så mycket om död mm. Idag vet jag att det är bara själen som lämnar kroppen. Själen lever vidare i vår mediala värld. I vårt verkliga liv har vi ett uppdrag, när vi sedan är klara med det typ när vi är 80-90 jag då kan vi lugnt somna in och flyga iväg bland de övriga änglarna i Drömmarnas land. Må så gott min vän och jag är superglad att du finns här. Vi hörs och syns säkert snart, ialla fall i Drömmarnas land.. :-)
Kram Birgitta
jag o döden är vänner. jag tror inte han kommer i svart kåpa och döskallegrin och "tar" en ifrån alla. jag tror det är en ljusgestalt som sträcker ut handen och säger - kom om du vill!
och att man har ett val, även vid olyckor eller så, jag tror på att döden är trevlig, för själen som får komma hem, men sorglig för oss andra som är kvar.
jag ser fram emot min död. för mej är den helt av-dramatiserad, jag kommer naturligtvis gråta som alla andra gör när någon man känner lämnar denna jord,, men jag tror inte på himmeln, jag "vet!" så det är min egen saknad jag kommer gråta över tror jag.
fast visst händer det ens barn nåt...man kanske tappar allt grepp då. vi har pratat mycket om döden barnen och jag, och kommit överens om att den som åker först, kommer stå och ta emot när det är dags för den andra att åka. och att pratar mycket om himmeln. man vet ju aldrig när någon rycks bort.
bra inlägg, kram, har fortfarande inte lyckats lägga in dej på min blogglista fattar inte varför när alla andra går!
kram
Men du...vilket underbart inlägg..jag blev alldeles tagen, satt och läste flera gånger...var du med i Tsunamin...den händelsen tog mig verkligen så..jag vet inte..på nåt sätt kändes det nästan som man var med..kan inte förklara. Hade varit i Thailand i början av 90 talet och legat i dom där små primitiva Bungalowsen vid Phi Phi...kunde liksom se allt framför mig...märkligt. Vi var iväg i fjol våras och ska dit nu i november igen. Har ni varit tillbaka? Som sagt, vilket fint inlägg...
Jo, döden är ett laddat ord och många vågar inte prata om det.
Men jag tror att det är bra om man kan göra det.
Det är nog det att man inte vet vad som händer efteråt som skrämmer.
Och att bli bortglömd och kanske inte saknad känns också skrämmande.
Men jag tror, och vill tro på, att det finns något efter detta livet.
Samtidigt känner jag det är jobbigt att tänka på att man kanske i en annan tillvaro inte kommer ihåg något av det liv man haft innan, ens personlighet osv.
Fast å andra sidan....man kommer inte ihåg allt som hänt i sitt nuvarande liv, vissa perioder,
men ändå fanns man även då och mår inte alltför dåligt av att inte minnas allt.
Man lever idag, i nuet.....och det är ju det viktigaste.
Kanske det är ungefär samma sak sedan....
Lite spontana funderingar från mig..... :-)
Ja, som du berättade om din gammelmormor att få dö hemma med sina kära omkring sig, är nog något de flesta önskar.
Och jag tänker ungefär som du att det bästa vore nog att få leva, och bli gammal pigg och kry och sedan dö "knall fall".
Istället för att bli liggandes under lång tid och ha de jobbigt och fundera över vad som komma skall.
Får hoppas att när den stunden kommer att man har någon att hålla handen
och kanske det är som du skriver att det infinner sig ett slags lugn innan det sker.
Och det är fantastiskt det du berättar om hur det kändes på terrassen i tsunamin.
Det finns nog något ändå, som man inte vet riktigt vad det är,
som är med oss i sådana stunder.
Och så fint skrivet att Själar säger aldrig farväl.
Det inger trygghet och att det finns något annat, en tillvaro i en annan värld.
Kramar
Tänkte bara titta in och tala om att du gör mig så glad när du lämnar små spår i min blogg, trots att den stått still ett tag.Som vanligt blev jag fängslad av det du skriver. Så målande,så vackert.Jag har också upplevt döden på nära håll. I yrkeslivet,i privatlivet och för egen del.Jag levde under hot i många år.Jag var ständigt rädd för att bli dödad,men samtidigt längtade jag många gånger efter döden för den kändes som min ända väg till befrielse.Jag kan ana att det kan kännas så för den som plågas av en obotlig sjukdom.Jag har också varit nära döden i samband med en trafikolycka och jag upplevde samma känsla som du beskriver när ni stod där på terassen framför tsunamin.Jag kände mig inte rädd i det ögonblicket.Jag konstaterade bara lugnt och sakligt att det kommer gå åt skogen,jag kommer att dö och det hjälper inte att kämpa emot, så jag följer bara med.Efter smällen trodde jag till och med att jag var död för allt blev så tyst och stilla. Mycket märklig känsla. Rädslan kom först flera dagar senare.Känner du igen det Marie? Mina erfarenheter och upplevelser har gjort att jag, precis som du, vet att det finns änglar. Jag har känt deras närvaro.
Varma kramar till dig
Men du vad skönt det var med ett riktigt grinande... som jag fick av ditt inlägg.
jag har (peppar peppar) inte varit med om nån nära döden upplevelse som ni har gjort men jag kan ändå också undra vad vi är rädda för....
Jag själv är mer rädd att förlora andra än att dö själv. Det är förmodligen väldigt egoistiskt men det är så jag känner.
Mina barn är stora och jag vet att de klarar sig utan mej. Meningen är ju att vi skall bort före dem och blir det bara så då är ju allt i sin ordning.
ha det gott, kramar / Mita
Uj vilket inlägg, det berörde.. Jag kan säga att jag tänker på döden med rysningar.. Men jag är ju inte hypokondriker för inte ;)
Hoppas du får en toppenhelg gumms!
kraaam
Så vackert och tänkvärt på morronkvisten...
Jag instämmer om ro'n som infinner sig vid dödens ögonblick.
Jag har ju själv befunnit mig i "tunneln" på väg mot andra sidan, vid två av mina operationen. Vilket lugn, kanske skrämmande i tal, men inte i stunden Där med sig själv. Jag upplevde mer en form av trygghetskänsla...
Jag har, i det jobb jag hade med missbukare, sett döden. Det är en sån lugn och fridfull känsla, man känner verkligen att själen påbörjat sin fortsatta vandring...
Flummigt eller ej, det beror nog mest på hur öppen och mottaglig man är för denna värd.Allt man inte kan ta på sägs ju vara lite "suspekt"...och själen kan man ju inte Ta på!
Många kramar till Dig,
ha en skön dag i Solen :)
Mycket tänkvärt ...
Min lillebrors fru gick bort i cancer för ganska exakt ett år sedan. 34 år gammal. Det kändes inte rättvist ...
Jag klarade inte av att gå på begravningen för jag mådde så psykiskt dåligt på grund av annat.
Jag kunde ju inte ta hand om och trösta någon annan, och allra minst mig själv. När jag inte kan ta hand om andra så känner jag mig så dålig ...
Jag vet att jag inta ska det, men så är det i alla fall ...
Det känns rätt skönt att få prata om döden, så där när det inte är någon som har dött i närheten. För då kan man prata utan så mycket känslor. Jag är liksom ganska rationell av mig, men när känslorna kommer ( och det gör dem ofta, tro mig ...) så kan jag inte vara logisk och det gillar inte jag.
Fattar du vad jag menar, som jag dravvlar ... Det var i alla fall ett tänkvärt inlägg du har gjort.
Ha en riktigt skön helg / Kramisar
Åh, jag kan inte föreställa mig hur tufft det måste varit därnere.
Jag är glad att ni hade änglarna med er
Kram på er
Vad skönt du skriver om lugnet som infann sig vid tsunamin. Min man hade släktingar som faktiskt omkom där - far, mor och två små söner. Hoppas deras sista minuter också var fyllda av lugn.
Kramar/marma
Hej Marie
Här är också bara höstrusk idag. Känns inte alls mysigt att gå ut med Hubbe. Hålle rverkligen tummarna att vädert ska bli bättre imorgon. Vi hade tänkt ta en tur till Danmark med mamma.
Ett par timmar till...sen är det fredagsmys :)
Och hela familjen är hemma!! Det känns bra :)
Kramar om
Det tror jag inte ska vara några som helst problem... ha en fin fredag! Kramiz M
Vilket bra och tänkvärt inlägg.
Döden angår och berör ju oss alla. Det svindlar verkligen när man tänker på det, livet här på jorden går vidare trots att människor man älskar går bort. Min käre farbror dog i februari, han tog sitt liv och det känns fortfarande så konstigt och svårt att vi aldrig får träffa honom igen, här iaf.
Det är väl det här med att man ska skilljas från de man älskar som känns svårast. Såklart vill jag tex att mina föräldrar, när det är dags, ska få dö fort och smärtfritt men samtidigt vill jag kunna ta farväl och så, ja, du förstår? Att få ett samtal om att något hänt vore så hemskt och jag mår illa bara vid tanken. Men det är ju egoistiskt av mig samtidigt.
Oj, vilken lång kommentar.
Stor kram till dig och ha en fin helg.
Hej min käre bloggvän!
Stort tack för dina kommentarer. Jag ska påminna dig om kameran....jag lovar:)
Just nu är det här med döden ett väldigt sårbart ämne för mig på många olika sätt.Det är en väg vi ska gå, ibland alldeles för tidigt och ibland mer naturligt.Som sagt just nu håller jag det ifrån mig så länge jag kan....
Önskar dig en underbar helg!
Kramar till dig vännen
Vad ska du hitta på i helgen då?:)
Jag mins när ni var där. Det var Maja som var ängel då. Du har varit ängel för mig med. Livet är härligt.
